Att vara singel.

27 år och singel - det finns värre saker att oroa sig för, eller hur? Barnen svälter i Afrika, soldater krigar och naturkatastrofer drabbar vår jord. Allt detta, och ändå kretsar mina tankar kring ett enda faktum. Jag är singel.

"Du är för kräsen", "Du försöker inte", "Du försöker för mycket", "Sluta tänk på det, så dyker din drömprins upp när du minst anar det", "Han finns där ute".... kommentarerna sinar aldrig. Ja, jag har till och med uppmanats till att "dämpa" min personlighet, för "killar gillar ju inte tjejer som tar för stor plats, som är roliga, som har snuskiga skämt och som tycker om att prata om sex."

Åtta år. Snart har jag varit singel i 8 år. Vad är det för fel på mig? Vad är det för fel på männen? Vad är det för fel på samhället? Något fel är det ju! Hur kan alla andra lyckas med att finna en partner och inte jag? Är jag verkligen för kräsen? Men alla som är tillsammans med någon kan ju inte alla ha sänkt sina "krav" på en partner? Kan det vara så? Jag är tveksam.

I den här bloggen kommer ni att få följa mig i mina tankar kring singellivet. Mina kompisar orkar inte med min bitterhet och jag får inte det genuina stöd från dem jag hade hoppats på. Hur mycket de än försöker, kan de ändå inte teoretiskt sätta sig i min sits. De förstår helt enkelt inte hur det är att gå år efter år utan att känna den typen av kärlek från någon, hur singellivet gnager på självförtroendet. Varför är inte jag älskvärd? Vad är det för fel på mig?

Du är välkommen att följa med mig i mina tankar!